lifealwaysfindaway

Lyssnat på en riktigt bra föreläsning, fick nästan gåshud och många tankeställare. Det är så sant. Man kan reflektera ordentligt på det. Jag har valt ett yrke där man kan ha mycket makt, och med makt så kommer ännu mer ansvar. Anledningen till att jag ville bli polis var just att faktiskt kunna göra skillnader. Att ha den makten i sina händer. Att kunna hjälpa och kunna påverka. Tänk vad många människor det finns som gör små saker varje dag, men som faktiskt påverkar människor. Finns många i världen som gör detta varje dag, men kanske inte är medvetna om det. Jag har träffat på många människor i min värld som har påverkat mig. Påverkat mig till att göra en förändring. Att påverka mig till att kunna uppfylla mina drömmar. Hela samhället har ett finger med att kunna påverka människor runt omkring oss. Finns mycket som kan göra det, ett leende, en kram, eller att helt enkelt ha någon som tror på en. Jag är tex glad över att min klassföreståndare i gymnasiet gav mig en spark i rumpan. Hon sa rätt till mig att jag var dum i huvet, att jag inte skulle få ett slutbetyg om jag inte skärpte mig. Jag tyckte det var mycket roligare att sitta och fika på smörgåsboden än att gå i skolan. Men hennes spark i rumpan fick mig att vakna upp. Jag vet om att jag inte är dum i huvet,,,blev förbannad på henne. Sa att jag skulle visa henne. Detta var i andra terminen i tvåan ( gymnasiet) Vad hände....Jo, jag pluggade och kämpade. Gick ut med ett slutbetyg..5 VG..1 MVG och ca 10 G..Jag fick jobb direkt efter gymnasiet. Jobbade i 10 år. Vad hände sen??? Jo, jag tog tag i mina drömmar. Vad gör jag nu?? Läser tredje terminen på PHS. Över 12 000 sökande, totalt 356 platser....Och jag är en av dom. Jag vågade leva drömmen, inte bara drömma om den. Tänk vad många det är som har drömmar, men inte vågar att fullfölja dom. Jag var en av dom. Hade alltid något att skylla på...Det tog mig 7 år att äntligen våga. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas, men på nått sätt så började jag tro på mig själv...Och jag lyckades!!!

Jag har många många människor runt omkring mig att tacka. Alla som stod "bredvid" de jobbiga åren.. Ni som stod kvar..Ni som såg mig växa...Framförallt har jag mina fantastiska föräldrar att tacka för allt. För all hjälp jag fått av dom. Barnpassning, stöttning, ekonomi, ja,,och det viktigaste av allt. Att dom finns för mig. Tror nog inte det finns bättre föräldrar. Utan dom hade jag nog bott på gatan idag. ( jo, det är sant) Det hade jag gjort!! Så tack vare att jag fått världens bästa föräldrar så har jag fått möjligheten att få leva drömmen:)

Men drömmen är ibland ett helvete!! Jo, så känner jag. Ensam i storstan...ensam med Nero, ensam i livet. Hårt att plugga, hårt att få livet att gå ihop. Det är inte lätt att lämna tryggheten. Men jag hade drömmar, jag hade mål. Det är värt varenda tår. Ibland vill jag bara ramla ihop en hög och lägga mig i fosterställning och bara skita i allt. Återgå till livet hemma, jobba i hemtjänsten och få lön varje månad. Bo i mina fina 104 kvadratmeter, inte min etta på 35.....Men inser att detta är bara en kort tid av mitt liv. Denna korta tiden skapar min och mitt barns framtid. Det är värt varenda sekund,,,det är värt varenda tår....Och det viktigaste av allt är att jag är inte ensam:) Jag är omgiven av nog de absolut bästa människorna. Både här och hemma. Dom som jag har här i Stockholm är helt fantastiska. Och alla ni där hemma...Att man har så många fina människor i sitt liv. Jag är nöjd...

Just nu har jag 34 kr på kontot, tomt kylskåp och en massa skolplugg framför mig. Har en massa tentor att skriva.Men vad gör det???.Jag kuggar, skriver om,,,kuggar,,,men klarar det tillslut. Det är tufft...men det är värt det!! För snart har jag kommit i mål:)

Jag vågade....jag blev påverkad....jag tog steget...jag lever drömmen!!!!!

Tack alla ni som står bredvid och stöttar och fångar mig när jag faller......

I morse så åkte mamma hem, vi gick in till stan, gjorde lite ärende och åt lunch, sen släppte vi av henne vid tåget. Jag och Nero åkte hem och har typ suttit i soffan hela dagen. Var bara ute en kort promenad ner till affären och handlade en massa godis. Så vi har suttit här och krängt en massa ikväll. Ont i magen och ont i munnen...

Igår var jag ute med Annette, Macarena och Sofia. Så underbara människor. Var helt seg och trött bara. Hade ju pepparspray-provet i går i skolan. Då vi skulle få pepparspray i ögonen. Hade inte tänkt så mycket på det mer än att det skulle göra ont. Men ångesten kom krypande under dagen igår. Precis innan fick jag ett enormt stresspåslag då jag knappt kunde andas och blev fruktansvärt illamående, satt och drack vatten och var rädd för att spy. Men tillslut var det min tur, och jag kom inte undan. Förvånad jag blev då över att det inte var så farligt. Ont gjorde det,,,men inte värre än att få hjärtat krossat,,,haha!! För där kan man snacka smärta....Ja...faktiskt. Tyvärr känner jag fortfarande en enorm smärta och saknad efter H...Hatar mig själv för det.

Högsta drömmen just nu är att få backa i tiden, eller att han ringer och säger att han ångrat sig:( Kommer aldrig ske. Får försöka komma över detta, dag för dag.......Hatar att jag blev så trygg med honom......

jaja....Har skickat in aspirantansökan nu, hoppas på svar i slutet på maj....Sökte Skåne som nr 1. Så om förhoppningsvis mindre än ett år är jag hemma igen...Så mycket jag längtar efter...Vänner, familjen, en lön, ett större hem, ett eget hem, thaiboxningen,,ja, allt! Jag trivs jättebra här i Stockholm iofs,,,en jättebra och superfin stad. Men tyvärr för långt ifrån "hemma".

Kommer säkert sakna Stockholm jättemycket också. Får försöka njuta den sista tiden jag har kvar här,,9 månader bara :)

Hoppas så mycket på sol imorgon, ska försöka ta mig en löpar-runda. Nero kan cykla eller kick-bika och jag kan springa.....Måste rensa ur tankarna ordenligt....

Ledig idag, dejt med tvättstugan, storstädning och plugg plugg plugg...Ska ha tenta på vårdlagarna på fredag. Lite krångligt, men,,,skulle man kugga så är det ju bara att göra om och göra rätt, och det har jag ju blivit expert på. Knappt 2 månader kvar på denna terminen, inte klokt vad tiden går snabbt. Skönt tycker jag, längtar verkligen efter att bli klar nu.

Annars så händer det väl inte så värst mycket. Mammi kommer på torsdag :) ( så därför storstädet) haha!! Vi ska gå på Neros vårsoare med Lilla Adolf Fredriks Musik-klasser. Tydligen ska dessa konserer vara något utöver det vanliga. Ska bli spännande. Ska bli kul att se Nero uppträda. Sen på fredag ska mamma och Nero ha ensamtid och jag ska ut och öla med Nettan och Macarena...Vad sen helgen har att bjuda på har jag inte en aning om....

Nu börjar solen komma fram, och jag måste bara säga, att Gud vad allt känns så mycket lättare.......

Fick förresten precis ett samtal, så nu är sommarjobbet fixat till 100 procent. Tyvärr blir det till att stanna kvar i Stockholm :( Men jag måste ju ha ett jobb. Kommer att jobba dag,kväll, natt och helg. Så nu måste jag börja ta tag i det här med barnomsorg.....Annnna!!!! haha..Nej, ska försöka mig på att ringa till Neros pappa, och göra upp en plan inför sommaren..Får hoppas att han kan vara lite pappa och hjälpa till...

jaja,,allt för idag...KLART SLUT!!

Från och med nu ska jag lämna det bakomflutna före mig :) Vara glad och tacksam för det man upplevt, och stoppa det i "ryggan" med erfarenheter.......

Jag är faktiskt grym.....en helt fantastisk person, med en massa underbara människor runt omkring mig, så vad gör det då???

Tack världens bästa!!!!!!

Ställer frågan till mig själv varför jag bittrar??? Varför varför varför??? Men har insett att det finns ingen anledning att deppa....Han ville inte ha mig!! Nej,,find! Gilla läget.. Hela världen är full av killar, jag har väl bara inte hittat rätt än....Som jag skrev innan så bittrar jag nog mest på tillvägagångs-sättet som jag blev "dumpad" på...och tystnaden och den totala ignoransen. Från att ha pratat minst tre gånger om dagen med en person, sovit tillsammans flera dagar i veckan,,,pratat, skrattat,,,ja, allt! Till denna enorma iskalla tystnad och tomhet! Han var även min vän,,,och nu är det bara tyst...Förstår inte hur en person kan förändras så snabbt,,,från en dag till en annan. Kanske mest det jag bittrar över. Jag menar, dumpad har man ju blivit förrut...haha!!!!

Men ångesthelgen blev plötsligt förändrad till förhoppningsvis en bra helg...Min kusin kommer hit, och jag lyckades i sista stund fixa barnvakt( tack Jens! Fast du inte läser) Så på lördag så ska vi sitta och dricka vin och tragga och umgås, förhoppningsvis så kommer även Nettan och Macarena hit och joinar oss :) Helt plötsligt så längtar jag......Känner på mig att detta kommer bli en bra helg:)

Just nu försöker jag komma på vad tusan jag ska äta, Nero är på skansen, så honom får jag inte hem förrän efter kl 16. Borde börja storstäda, men orkar inte....kanske plugga??? Jo,,det får nog bli så. Råkade se att det är en hel del tentor framöver som ska göras,,,så får nog ta tag i det,,ska bara försöka leta upp motivationen först, för den har jag tyckts tappa någonstans....

Nu har jag bott här i Stockholm i över ett år,,,har 6 månader totalt kvar i skolan, och ca 9 månader kvar totalt här ( vad jag vet iallafall) Snart dags att söka aspiranetn, och jag hoppas på att komma till Skåne,,,att få komma hem igen, men man vet ju aldrig vart man hamnar.

Livet här går upp och ner,,,just nu så går det ganska så nedåt :( Kommit in i en bitter period då jag är så trött på allt så jag hade kunnat spy hela dagarna, fast det är iofs ganska så onödigt. Tror nog att det handlar om att man börjar se slutet av allt. Jag saknar liksom mitt gamla liv lite grand, jag saknar att få lön varje månad, jag saknar att kunna åka hem till "mina människor" när jag vill,,,jag saknar att inte vara ensam kväll efter kväll. Jag saknar som sagt mitt liv.

Jag lever drömmen, och borde vara tacksam! Men fy vad tungt allt känns nu. Vill bara bli klar nu!!

Man har ju hört rykten att åren på PHS är några år man alltid kommer att minnas med glädje,,,men inte för mig. Ska faktiskt rent av ärligt säga att det är riktigt tufft. Inte själva skolan ( jo, tufft där också) men det är liksom det sociala livet man har här, och vetskapen över vad man har hemma. Det är tufft att studera på heltid, att vara mamma på heltid...börjar faktiskt ledsna ordentligt på det. Men vill man följa sina drömmar så måste man orka att kämpa och bita ihop.....ser snart målet!!!

Är som sagt ganska så bitter just nu, kan vara pga krossat hjärta och krossat förtroende. Fast jag vet att jag är värd så mycket mer, och att jag kommer att träffa rätt, så gör det faktiskt extremt ont just nu. Kanske inte bara för att ha förlorat honom,,utan på sättet som jag förlorade på. Jag anser inte att jag enbart förlorat en kärlek, utan också en person som jag kände mig trygg och litade på till 100 procent. Känner mig fruktansvärd sårad och ledsen över detta. Särskilt tystnaden från honom.....men men,,,det går ju över, men det gör fortfarande ont. Men man gör ju som sagt sina egna val, och man kan ju inte tvinga någon att vara med någon som den inte vill vara med.

Annars så tycker jag att mycket är tråkigt nu,,,jag verkligen hatar att komma hem till ensamheten. Visserligen har jag ju Nero,,men det är ju ett vuxet sällskap som jag saknar. Får ånget bara på tanken att åka hem. Värsta ångesten kommer inför helgen...Särskilt som i morgon när det är fredag. Älskade "våra" fredagskvällar,,åt god mat och drack vin och sen rådäckade i soffan. Nu ger mer bara tanken på helgen mig värsta ångesten.

Som tur är så har jag världens bästa kusin som kommer hit i helgen och hänger med mig. Är så enormt glad över att ha fått henne i mitt liv. Världens bästa människa. Inte bara en kusin, utan också en extremt bra vän....

Sen har jag ju faktiskt några andra riktigt bra vänner här. Min älskade Nettan och Macarena. Världen bästa tjejer. Nästa vecka kommer mamma hit, och ska ha ensamtid med Nero på fredagen, då ska jag äntligen få gå ut med mina bästa tjejer.

Nu har jag fått bittrat av mig lite i text....Det måste man få göra ibland, särskilt nu när allt känns så tungt. Hoppas på att humöret kommer tillbaka snart, för jag hatar att bittra så här mycket, det är inte jag....Jag saknar mig själv och mitt positiva tänkande.

Borde som sagt vara tacksam över livet, men nej,,,man kan inte alltid vara så tacksam,,man kan inte alltid vara stark,,,ibland måste man få falla ihop i en hög och lägga sig i fosterställning och tycka synd om sig själv....