Here we go again...
Kan aldrig sluta förundras över hur bra min bästa vän Miian känner mig...
Igår grävde jag ner mig i soffan och satt och deppade och tyckte väldigt synd om mig själv, hann även analysera vissa saker och händelser. I morse när jag vaknade kändes allt så mycket ljusare. Som sagt ibland måste man få falla för att sedan resa sig upp starkare.
If somethings are meant to be, life always find a way back to it...så sant...
Ledig idag, och dagen ska enbart spenderas med det stora julastädet,,och få färdigt mina innedörrar. Efter jul blir det golv i neros rum, sen är det dags att riva ner väggarna i badrummet och få det fint där inne. Ut med det gamla och fram med det nya. Dags att lämna allt det gamla bakom sig. Fast ibland måste man få vara lite nostalgisk...
Imorgon är det jobb, sen blir det föreläsningar och julbord på Yllan. Efter det blir det träning. Kan behövas efter att ha ätit julbord...
På lördag blir det fest, ska bli så kul. Kan inte komma ihåg senast jag festade på ordenligt.
Fast nu är det dags att påbörja storstädning.......
Orka att orka...
Usch och fy och blä,,allt känns bara skit just nu. Är väl inne i en sån period när allt bara känns skit. Typ inget är roligt alls. Jobba är för tråkigt, att vara ledig är för tråkigt,,allt känns bara så tråkigt. Skulle egentligen tränat idag, men bara det känns så tråkigt. Är extremt trött idag. Bara tanken på att packa ihop väskan och bege sig ut i kylan känns mindre bra. Är det bättre att stanna hemma och deppa ihop?? nopp,,inte egentligen! Men ibland måste man få sjunka lite för att sedan resa sig upp starkare..
Läste en gång att " deppression är bara ett tecken på att man varit för stark för länge". Jodå, jag tackar. :)
Kan väl egentligen inte förstå vad det är som gör att allt känns skit. Jag har det ju så bra. Kan vara ensamheten som börjar kännas. Fast jag älskar att vara singel så börjar jag faktiskt sakna att ha någon också. Jag har varit singel i 1 år, innan dess har jag haft förhållande i 6 år. Kanske jag börjar bli redo nu,,men var,hur och när skulle jag träffa någon??
Har träffat en del, men sen blir det aldrig mer, men nu när man vill så finns det inga, och ärligt talat så bara tanken på det får mig att få ångest, så många dater jag avbokat pga rädslan att träffa någon som jag faktiskt skulle tycka om..dum man är ibland. Känns som om jag kryper längre och längre in i mig själv och stänger igen...Hatar verkligen denna känslan, jag vill ju också bli saknad, att någon tänker på mig, älskar mig osv....
Någon sa en gång till mig att jag träffar fel killar! Men var träffar jag rätt killar då? Omg....
Detta blev lite smådeppat inlägg,,men what the fuck,,det är så jag känner just nu...kanske känns bättre imorgon...vem vet? Har ju haft mina depp-perioder innan, och lyckas alltid ta mig ur dom på nått sätt....
Så fram till dess: Iam not afraid of tomorrow, beacuas i have seen yesterday, and i love today...
