lifealwaysfindaway

Nu har jag bott här i Stockholm i över ett år,,,har 6 månader totalt kvar i skolan, och ca 9 månader kvar totalt här ( vad jag vet iallafall) Snart dags att söka aspiranetn, och jag hoppas på att komma till Skåne,,,att få komma hem igen, men man vet ju aldrig vart man hamnar.

Livet här går upp och ner,,,just nu så går det ganska så nedåt :( Kommit in i en bitter period då jag är så trött på allt så jag hade kunnat spy hela dagarna, fast det är iofs ganska så onödigt. Tror nog att det handlar om att man börjar se slutet av allt. Jag saknar liksom mitt gamla liv lite grand, jag saknar att få lön varje månad, jag saknar att kunna åka hem till "mina människor" när jag vill,,,jag saknar att inte vara ensam kväll efter kväll. Jag saknar som sagt mitt liv.

Jag lever drömmen, och borde vara tacksam! Men fy vad tungt allt känns nu. Vill bara bli klar nu!!

Man har ju hört rykten att åren på PHS är några år man alltid kommer att minnas med glädje,,,men inte för mig. Ska faktiskt rent av ärligt säga att det är riktigt tufft. Inte själva skolan ( jo, tufft där också) men det är liksom det sociala livet man har här, och vetskapen över vad man har hemma. Det är tufft att studera på heltid, att vara mamma på heltid...börjar faktiskt ledsna ordentligt på det. Men vill man följa sina drömmar så måste man orka att kämpa och bita ihop.....ser snart målet!!!

Är som sagt ganska så bitter just nu, kan vara pga krossat hjärta och krossat förtroende. Fast jag vet att jag är värd så mycket mer, och att jag kommer att träffa rätt, så gör det faktiskt extremt ont just nu. Kanske inte bara för att ha förlorat honom,,utan på sättet som jag förlorade på. Jag anser inte att jag enbart förlorat en kärlek, utan också en person som jag kände mig trygg och litade på till 100 procent. Känner mig fruktansvärd sårad och ledsen över detta. Särskilt tystnaden från honom.....men men,,,det går ju över, men det gör fortfarande ont. Men man gör ju som sagt sina egna val, och man kan ju inte tvinga någon att vara med någon som den inte vill vara med.

Annars så tycker jag att mycket är tråkigt nu,,,jag verkligen hatar att komma hem till ensamheten. Visserligen har jag ju Nero,,men det är ju ett vuxet sällskap som jag saknar. Får ånget bara på tanken att åka hem. Värsta ångesten kommer inför helgen...Särskilt som i morgon när det är fredag. Älskade "våra" fredagskvällar,,åt god mat och drack vin och sen rådäckade i soffan. Nu ger mer bara tanken på helgen mig värsta ångesten.

Som tur är så har jag världens bästa kusin som kommer hit i helgen och hänger med mig. Är så enormt glad över att ha fått henne i mitt liv. Världens bästa människa. Inte bara en kusin, utan också en extremt bra vän....

Sen har jag ju faktiskt några andra riktigt bra vänner här. Min älskade Nettan och Macarena. Världen bästa tjejer. Nästa vecka kommer mamma hit, och ska ha ensamtid med Nero på fredagen, då ska jag äntligen få gå ut med mina bästa tjejer.

Nu har jag fått bittrat av mig lite i text....Det måste man få göra ibland, särskilt nu när allt känns så tungt. Hoppas på att humöret kommer tillbaka snart, för jag hatar att bittra så här mycket, det är inte jag....Jag saknar mig själv och mitt positiva tänkande.

Borde som sagt vara tacksam över livet, men nej,,,man kan inte alltid vara så tacksam,,man kan inte alltid vara stark,,,ibland måste man få falla ihop i en hög och lägga sig i fosterställning och tycka synd om sig själv....