Ganska längesedan nu ju...
Jodå..var ett tag sedan nu som jag skrev. Kanske dags att upptadera lite, inte för att jag tror att någon läser men ändå..
Varit mycket på senaste. Mycket med allt, jobb, träning osv. Tänker skriva lite om thaiboxningen nu, många som undrar varför jag började med detta, och hur jag kan lägga så mycket tid på det. Jo, det ska jag berätta nu.
Jag började på boxercice för att komma i form inför mina fystester på polishögskolan, och sen tyckte jag att hela grejen med boxning var superkul, ville liksom börja med det på riktigt. Så i januari förra året började jag med det på "riktigt". Igentligen var det kíckboxning jag vill börja med, men kristianstad har inte så många klubbar som har det, så då blev det thaiboxning istället. Började på friendsgym, och började med nybörjarträning två dagar i veckan, och blev helt fast i denna sporten. I februari var jag och tittade på min första thaiboxningstävling på klubben, och blev så upphottad på detta, och svor för mig själv att inom ett år så ska jag gå en match! Och om det så bara blir en match så whatever, jag ska göra det. Så jag tränade och tränade och började i avancerad och började gå på sparring. I börjar var jag livrädd över att sparras, att få stryk och blåmärke, men kände ändå att jag ska aldrig ge upp, jag ska göra detta.
Så blev det till att spendera ca 4 dagar i veckan till att träna. Ibland kunde jag undra vad tusan jag höll på med. Jag är 27 år gammal och ensamstående mamma, borde jag inte prioriter annat i livet, som min son tex. Men bara för att man är mamma så får man aldrig glömma bort sig själv. Har mått dåligt och glömt bort mig själv ganska mycket de senaste året, och jag har svurit på att 2010 ska vara mitt år. men iallafall...den 23 oktober var det äntligen dags, jag skulle få gå min första match.
Försökte förbereda mig så mycket som möjligt inför detta, kanske lite för mycket tror jag. Det är aldrig lätt att veta hur mycket. Men jag levde på enbart protein och tränade 5 dagar i veckan ca 4 veckor innan. Men två dagar innan det var dags så lyckade jag bli riktigt dålig. Sov inte på 2 nätter, så när det var dags så var jag i usel form. Har nog aldrig varit så nervös någonsin i hela mitt liv. Men hög på adrenalin så rusade jag in i ringen. Första ronden gick riktigt bra, men sen i andra och tredje ronden försvann all min kraft. Hade verkligen ingen ork, det ända jag ville var att tiden skulle gå så jag kunnde springa så långt från ringen som möjligt och gömma mig i en vrå och slicka mina sår och tycka synd om mig själv och komma underfund med att jag är ingen fighter!! Jag är inte tillräckligt bra, jag har gjort bort mig, och att det är dags att vakna upp och inse att jag ska nog enbart ägna mig åt yoga och ta hand om min son, och förstå att jag är inte 20, jag är 27 år.....- Hallå!!!! Fatta!!
I min hjärna stod jag mest stilla i de två sista ronderna, och tog emot..men när jag kollat på filmerna så ser jag att det gjorde jag faktiskt inte, jag var faktist grym. Att sen min konditon och nervositet fick mig att rasa, det är en annan sak, för det kan man faktiskt träna upp. Och att jag sen inte vann bryr jag mig inte så mycket över. Jag gjorde iallafall det!!! Och det inom ett år.
Kände mig ganska så tom efteråt!! Vad tusan skulle jag nu göra, nu hade jag ju gjort det jag strävade efter. Längtade inte precis efter att göra det igen. Tränade inte på en hel vecka. Kände väl att nu räcker det. Kommer aldrig bli någon världsmästare!! Så kanske jag enbart ska thaiboxas i motionsform??
Har sedan känt mig ganska låg sen tävlingen, varit mycket annat i hjärnan att tänka på. Har inte riktigt orkat att lägga all energi på thaiboxningen. Men sen fick jag höra att det är dags för tävling igen den 12 dec!!
Ska jag eller ska jag inte??? Mycket att tänka på! Men de senaste två veckorna har jag känt att kraften och motivationen har börjat komma tillbaka, känner gnistan. Klart att jag ska tävla. Är kanske inte så dålig ändå som jag tror att jag är. Allt handlar om självkänslan...och den måste jag få upp. Jag kan allt som jag vill!!! Det är iallafall något som jag lärt mig med åren....
Så nu jäklar!! Jag är så fit for fight!!! From Måndag så är det allvar! Denna matchen SKA jag vinna, jag ska träna varje dag fram till dess. Jag ska visa mig själv att jag är inte bara en tråkigt, boring 27-årig ensamstående mamma....Jag är en FIGHTER!!!!!!
Varit mycket på senaste. Mycket med allt, jobb, träning osv. Tänker skriva lite om thaiboxningen nu, många som undrar varför jag började med detta, och hur jag kan lägga så mycket tid på det. Jo, det ska jag berätta nu.
Jag började på boxercice för att komma i form inför mina fystester på polishögskolan, och sen tyckte jag att hela grejen med boxning var superkul, ville liksom börja med det på riktigt. Så i januari förra året började jag med det på "riktigt". Igentligen var det kíckboxning jag vill börja med, men kristianstad har inte så många klubbar som har det, så då blev det thaiboxning istället. Började på friendsgym, och började med nybörjarträning två dagar i veckan, och blev helt fast i denna sporten. I februari var jag och tittade på min första thaiboxningstävling på klubben, och blev så upphottad på detta, och svor för mig själv att inom ett år så ska jag gå en match! Och om det så bara blir en match så whatever, jag ska göra det. Så jag tränade och tränade och började i avancerad och började gå på sparring. I börjar var jag livrädd över att sparras, att få stryk och blåmärke, men kände ändå att jag ska aldrig ge upp, jag ska göra detta.
Så blev det till att spendera ca 4 dagar i veckan till att träna. Ibland kunde jag undra vad tusan jag höll på med. Jag är 27 år gammal och ensamstående mamma, borde jag inte prioriter annat i livet, som min son tex. Men bara för att man är mamma så får man aldrig glömma bort sig själv. Har mått dåligt och glömt bort mig själv ganska mycket de senaste året, och jag har svurit på att 2010 ska vara mitt år. men iallafall...den 23 oktober var det äntligen dags, jag skulle få gå min första match.
Försökte förbereda mig så mycket som möjligt inför detta, kanske lite för mycket tror jag. Det är aldrig lätt att veta hur mycket. Men jag levde på enbart protein och tränade 5 dagar i veckan ca 4 veckor innan. Men två dagar innan det var dags så lyckade jag bli riktigt dålig. Sov inte på 2 nätter, så när det var dags så var jag i usel form. Har nog aldrig varit så nervös någonsin i hela mitt liv. Men hög på adrenalin så rusade jag in i ringen. Första ronden gick riktigt bra, men sen i andra och tredje ronden försvann all min kraft. Hade verkligen ingen ork, det ända jag ville var att tiden skulle gå så jag kunnde springa så långt från ringen som möjligt och gömma mig i en vrå och slicka mina sår och tycka synd om mig själv och komma underfund med att jag är ingen fighter!! Jag är inte tillräckligt bra, jag har gjort bort mig, och att det är dags att vakna upp och inse att jag ska nog enbart ägna mig åt yoga och ta hand om min son, och förstå att jag är inte 20, jag är 27 år.....- Hallå!!!! Fatta!!
I min hjärna stod jag mest stilla i de två sista ronderna, och tog emot..men när jag kollat på filmerna så ser jag att det gjorde jag faktiskt inte, jag var faktist grym. Att sen min konditon och nervositet fick mig att rasa, det är en annan sak, för det kan man faktiskt träna upp. Och att jag sen inte vann bryr jag mig inte så mycket över. Jag gjorde iallafall det!!! Och det inom ett år.
Kände mig ganska så tom efteråt!! Vad tusan skulle jag nu göra, nu hade jag ju gjort det jag strävade efter. Längtade inte precis efter att göra det igen. Tränade inte på en hel vecka. Kände väl att nu räcker det. Kommer aldrig bli någon världsmästare!! Så kanske jag enbart ska thaiboxas i motionsform??
Har sedan känt mig ganska låg sen tävlingen, varit mycket annat i hjärnan att tänka på. Har inte riktigt orkat att lägga all energi på thaiboxningen. Men sen fick jag höra att det är dags för tävling igen den 12 dec!!
Ska jag eller ska jag inte??? Mycket att tänka på! Men de senaste två veckorna har jag känt att kraften och motivationen har börjat komma tillbaka, känner gnistan. Klart att jag ska tävla. Är kanske inte så dålig ändå som jag tror att jag är. Allt handlar om självkänslan...och den måste jag få upp. Jag kan allt som jag vill!!! Det är iallafall något som jag lärt mig med åren....
Så nu jäklar!! Jag är så fit for fight!!! From Måndag så är det allvar! Denna matchen SKA jag vinna, jag ska träna varje dag fram till dess. Jag ska visa mig själv att jag är inte bara en tråkigt, boring 27-årig ensamstående mamma....Jag är en FIGHTER!!!!!!
Kommentarer
Trackback
