lifealwaysfindaway

Vi kan ju börja med polishögskolan.

Trodde aldrig någonsin att jag skulle komma så här långt. För mig är det verkligen en stor bedrift. Det finns väl många som gjort alla tester och inte riktigt fattar varför jag blir så här uppspelt. Men det hela handlar om självkänsla och självförtroende. Jag har aldrig någonsin varit duktigt på något, har alltid varit lite så där lagom. Inga höga betyg men ändå godkänd. Hade trott att jag skulle jobba som undersköterska resten av livet, eftersom att jag passar bra med det, och är för trög för att klara av matte B för att komma in som sjuksköterska. Men att bli polis har jag alltid velat, men jag har aldrig trott att jag skulle klara det. Och det handlar som sagt om min självkänsla. Men efter September 2009, då jag lyckades göra mig fri, och verkligen klarade att vara själv, så har jag känt att jag nog skulle fixa det ändå. Så det var till att traska iväg och fixa ett synintyg och simintyg och skicka in ansökan. Sen så var det det här med träningen. Hade ju inte rört mig sen jag slutade med gymnastik för en ca 10 år sedan, så det var hårdträning som gällde nu, för jag gav mig sören på att jag skulle klara detta. Så började med boxercise 2 dagar i veckan. Sen tillslut kom kallelsen till sv-test och myndighets-samtal, och som ni alla vet så gick det ju galant. Och åter igen fick jag bekräftat att jag faktiskt är bra, sen var det den eviga väntan på kallelse till fystester, och även dit blev jag kallad, och klarade det!! Nu var det bara den långa väntan på ca 3 månader på besked om man gått vidare till pliktverket, och som sagt, i måndags kom kallelsen, och jag har gått vidare... Kalla mig löjlig, men FATTAR ni vad detta betyder för mig och min självkänsla. Jag trodde aldrig att jag skulle komma så här långt. Så den 31 aug-1 sept så är det sista etappen. Och nu börjar tankarna snurra, -tänk om jag kommer in??? Men jag är ju faktiskt realistisk, jag vet att det är svårt att komma in på första sökningen, många får söka 3-4 gånger...Men tänk om..........

Kommer skriva lite här om lite tankar och så över detta. Valt att kalla min "nya" blogg för lifealwaysfindaway...för det är så sant. Iallafall för mig, med tanke på hur jag levt och hur jag lever nu. För mig känns det som om allt vore möjligt, bara man vågar att satsa och prova sig fram. Och än så länge har mina val fått mig till att bli en helt annan människa än den som jag en gång var. Men som sagt, livet går, och det är vi själva som lever det.